Som blivande förstagångsförälder upplever jag att det är så himla svårt att föreställa sig vad tusan det är man egentligen står inför. Jag kan rent logiskt förstå att det bara är 14 veckor kvar, sedan kommer ju vår son. MEN JAG KAN ÄNDÅ INTE FÖRSTÅ ATT DET BARA ÄR 14 VECKOR KVAR. Och sedan förändras livet för alltid. Jag längtar så himla mycket, samtidigt som jag lite lätt panikslagen undrar vad vi gett oss in på.

Jag skulle inte säga att jag är en person som har något enormt kontrollbehov (eller?), men jag mår definitivt bättre av att veta vad som förväntas av mig och vilken insats som kommer krävas. Annars har jag lätt för att måla upp en rad skräckscenarios och bli nervös – och är jag nervös över något så påverkar det HELA mig. Jag får kort stubin, blir snäsig och vill helst bara vara ifred. Inte så trevligt eller behagligt varken för mig eller människorna runt mig.

När jag känner såhär inför typ ett jobb, låt säga att jag ska stå på scen eller kanske medverka i TV eller radio, så brukar det enda som hjälper vara att förbereda sig. Att fråga om de saker jag är orolig över. Hur ser scenen ut? Kommer jag att sitta i publiken och gå på scenen eller kommer jag in på scen från backstage-området? Hur kommer jag att mickas, handhållen mick eller mygga? Blir jag sminkad? Delar jag loge med någon? Vem intervjuar mig? Vilka frågor kommer jag att få och hur lång tid har jag på mig att utveckla mina svar? Vilka sitter i publiken? Ja, ni fattar. Desto mer jag vet om en situation, desto lugnare känner jag mig inför min egen prestation.

Innan jag blev gravid var jag helt inställd på att jag skulle göra kejsarsnitt. Fick panik bara av att tänka på förlossningssituationen och kunde inte för mitt liv förstå hur folk frivilligt förespråkade att föda vaginalt. Kunde nästan bli (eller nej, inte nästan, jag blev) irriterad när folk skulle börja förklara varför det är så naturligt, hur kroppen vet vad den ska göra och bla bla bla och vilka fördelar som finns. Det resonerade inte alls i mig och allt jag kunde föreställa mig var en enorm och diffus smärta i kombination med en enorm risk. Hjälp, liksom?!

Men sen kom vändningen. När en närstående till mig blev gravid för något år sedan och frågade om jag kunde följa med som sällskap och stöd på en förlossningsförberedande kurs så sa jag såklart ja. Satt skräckslagen igenom flera timmar av information om graviditetens sista del, förlossningen, första tiden med bebis etc. Jag satt på helspänn och var alltid redo att hålla för öronen om de skulle prata om något som kanske skulle få det att rysa i hela kroppen på mig eller trigga ångest (ja, jag var ett fantastiskt stöd för den personen jag skulle följa med, haha).

MEN. Efter kursen var det som att något hade släppt, eller kanske snarare klickat på plats. Jag kunde plötsligt föreställa mig förlossningens olika skeden, greppa vad smärtan FAKTISKT var och att det är en “positiv” smärta i den bemärkelse att det INTE är samma sak som att bryta tusen ben (eller vad det nu är man brukar jämföra med). Kändes som en enorm lättnad för mig, som ju annars bara haft den där diffusa föreställning om vad en förlossning är och hur ont det kommer göra. Mina referensramar var typ det man sett på film. Men efter kursen kändes det inte alls lika läskigt.

Det sista tvivlet på hur jag skulle föda släppte faktiskt när jag som nybliven gravid gick med i en mammagrupp på Facebook där en kvinna kommenterade hur hon såg på sin kommande förlossning. Hon skrev att hon längtade SÅ efter förlossningen, att det är den största kroppsliga utmaningen hon någonsin stått inför och att hon är så PEPP på att få ta sig ann den. Och just detta talade så enormt till mig. För det är precis vad det är (för mig). Det är en UTMANING. Som man kan förbereda sig inför. Ungefär som jag kan förbereda mig inför att stå på scen för att hindra att mina “fight or flight”-instinkter kickar in.

Så, trots min tidigare rädsla kommer jag alltså föda vaginalt (om det går). Och just nu håller jag på att förbereda mig, först och främst genom att läsa böcker. Jag försöker fokusera på böcker som är informerande ur ett medicinskt perspektiv, så att jag kan lära mig om förlossningen, om vilka och vad som kommer finnas i rummet etc, och därmed visualisera så mycket som möjligt om allt möjligt (utan att för den saken skull tro att allt kommer bli som man tänkt sig). Jag fokar också på böcker som har konkreta verktyg inför förlossningen. Typ mentala övningar för de olika skedena av förlossningen och sånt.

Jag har såklart full respekt för att det finns folk som inte vill förbereda sig alls, men för mig har det verkligen gjort ALL skillnad att läsa på och utbilda mig. Desto mer jag förstår, desto lättare känns det att hantera. Desto mer jag förstår, desto mer kommer jag kunna släppa kontrollen och lita på vårdpersonalen runtomkring mig utan att få panik.
Desto mer jag och Peder har pratat igenom hur vi båda tror att vi kommer agera och vilka förväntningar vi har på varandra (= haha, ok, vilka förväntningar jag har på honom) under förlossningen, desto större chans att han lyckas agera rätt när jag behöver hans stöd.

Och ja. Efter att ha rannsakat mig själv lite efter detta inlägg så får jag kanske ändå ändra mig, har nog ett kontrollbehov som är relativt stort ändå. Dock är det lite förvirrande för mig och även för folk runt mig, för jag är samtidigt ganska riskbenägen och kan kasta mig in i saker eller situationer jag har noll kontroll över och vet att andra skulle backa undan från. Mer om det i ett annat inlägg.

Nu ska semester-Amanda ut i solen. Är på landet och ska ta med mig magen, Charlie med den brutna klon och en kopp kaffe ner till bryggan. Och läsa vidare om förlossningar, bebisar och sånt.

PS, boklista kommer, vill bara ha läst igenom det jag rekommenderar så att jag vet vad det är innan jag tipsar.