Att vara gravid är.. Ja, hur är det egentligen?! Det är väl just det att det är olika för alla.

Vi har försökt bli gravida sedan i juli förra året och de första månaderna av graviditeten mådde jag i ärlighetens namn inte jättebra. Såklart blev jag otroligt glad (och ganska lättad) över att bli gravid, men den där fullkomligt himlastormande glädjen som så många uppvisar, där de helhjärtat kastar sig in i sin nya livssituation och liksom blir hela av sin graviditet (inget fel i det, mycket glad för er som känner så), sådan blev inte jag. Jag kände mest att allt var lite surrealistiskt och lite svårt att ta in, skulle vi verkligen få en bebis? Vad sjukt, liksom!

Jag fick reda på att jag var gravid i februari, precis när corona bröt ut med full styrka. Den första tiden var jag helt sjukt trött och livet kändes som en konstant baksmälla. Det var ingen walk in the park att sitta och nypa sig själv i låren för att inte somna framför skärmen på kontoret, samtidigt som jag verkligen fick kämpa för att hålla humörsvängningarna i schack. Jag blev väldigt irriterad i situationer där jag vanligtvis hade kunnat vara diplomatisk och rådgivande, tålamodet var som bortblåst. Att hålla mitt vanliga, relativt höga tempo var helt uteslutet.

Tacksamt nog var det inte så att jag mådde så illa att jag kräktes eller höll på att stryka med av andra fysiska åkommor men jag hade liksom en jämn matta av illamående och en trötthet som aldrig gick över. Det enda som lindrade temporärt var att småäta och sova.

Redan innan jag gjorde graviditetstestet märkte jag att min kondition och mitt flås försvunnit. Jag hade haft ett litet träningsuppehåll på några dagar och när jag klev på crosstrainern på gymmet var jag tvungen att avbryta efter bara någon minut och skicka ett sms till min man. “Jag HAR corona, har NOLL styrka i kroppen!?”. Jag visste inte då att konditionen är det första som ryker för många som blir gravida. Det blev jag däremot varse om under veckorna som följde då jag i princip blev andfådd av att sitta upp.

De första två månaderna höll jag igång träningen och körde mina fyra gånger i veckan för att hålla huvudet i bra form. Efter att ha läst Hjärnstark av Anders Hansen har träning kommit att handla om mental styrka och mentalt välmående för mig, snarare än om de utseendemässiga aspekter som jag så länge varit så besatt (och blivit så olycklig) av. Träningen har varit ett sätt att fylla på endorfinkontot och öka min koncentrationsförmåga.

I vintras hade jag äntligen kommit till den punkt då jag kunde springa en halv mil utan att dö och faktiskt också kunna njuta lite. Jag kände mig stark och taggad, redo att växla upp. Det var jag VÄLDIGT stolt över då jag faktiskt kommit dit genom att träna på ett hälsosamt och rimligt sätt, till skillnad från hur jag hållit på innan med hysterisk hårdträning och ohälsosamma dieter. Ska skriva mer om relationen till min egen kropp i ett annat inlägg, låt säga att den inte är helt okomplicerad men att jag kände att jag ÄNTLIGEN hittat någon form av balans där i januari.

När mitt medlemsskap på SATS höll på att löpa ut hörde de av sig och meddelade att om jag förlängde efter datum x så skulle de debitera mig en uppstartsavgift på typ en femhundring (för andra gången). För mig som är principfast och fullkomligt allergisk mot dåligt sälj blev det droppen, valde att inte förlänga. Istället började jag gå powerwalks när jag lämnade Charlie på hunddagis. Som sedan blev till raska promenader. Som sedan blev till långsamma promenader. Som sedan blev till… You got it, ingenting alls. För i ärlighetens namn är det skittråkigt och ganska frustrerande att gå promenader och frusta som en häst när man precis varit i bra form.

I kombination med att min matlust fullkomligt exploderade började kilona smyga sig på. Och det är ju inte direkt så att man är sugen på broccoli och quinoa när man är gravid. Eller, så kanske det är för vissa (good for you), men inte för mig. Jag är egentligen inte sugen på någonting alls, det här med cravings har jag inte riktigt haft. Har snarare varit väldigt begränsad i vad jag KAN äta och har därför fallit in i att äta sådant jag VET fungerar (pasta, tacos, Skogaholmsbröd, glass, melon, ost etc).

Jag har alltid tyckt att det är en självklarhet att kroppen förändras när man är gravid. Att det är okej att gå upp i vikt både lite här och där. Jag har nog tänkt att det inte borde vara problematiskt över huvudtaget eftersom en graviditet enligt rådande samhällsnorm utgör en “social accepterad anledning” till att gå upp i vikt, till skillnad från om du som kvinna går upp i vikt av andra anledningar. Det borde alltså inte kännas så sugigt som det TYVÄRR gör (för mig) i vanliga fall när jag märker att jag gått upp några kilo.

Och bara för att förtydliga, jag avskyr det resonemang jag precis tagit upp, det här med att kvinnor skulle behöva legitima anledningar för att “få” gå upp i vikt. Det är en föreställning som stigmatiserar kvinnokroppen och som behöver monteras ned. Det är ju knappast så att en man behöver en anledning att gå upp i vikt, han är väl bara lite väl glad i köttet på grillen och rödvinet, en livsnjutande jäkel. Medan en kvinna anses ha brist på självkontroll, vara deprimerad, sjuk eller bara dum. För varför skulle hon annars tillåta sig själv att se ut sådär? Ni fattar grejen, olika spelregler för män och kvinnor = ej ok.

Hur som helst, gällande det här med den “godkända anledningen” till att gå upp i vikt som gravid då. Jag kan motvilligt erkänna att jag till och med blivit lite irriterad på folk som uttryckt att de är deppiga över att ha gått upp i vikt i samband med graviditeten. Fram till nu.

För det jag däremot INTE reflekterat över tidigare är hur denna “socialt accepterade anledning” att plötsligt gå upp i vikt ställer sig i relation till alla de ÅR av våra liv som vi av samhället skammats in i självhat om vi skulle råka gå upp några kilo. Jag har tidigare inte reflekterat över HUR SVÅRT det faktiskt är att man plötsligt “ska” acceptera (och älska?) den viktuppgång som vi kvinnor hela livet uppfostrats till att undvika.

Jag trodde att jag hade mitt på det torra (“jag är ju vettig och woke”), men blev ledsnare och ledsnare av att vikten kröp uppåt. Det kändes jättedeppigt och var inte alls den där söta lilla magen som alltid syns på filmer och i reklam som uppenbarade sig. Istället såg jag bara stor och plufsig ut, fick gigantiska bröst, svällde upp i ansiktet och kände mig tung i kroppen. Inga toppar eller klänningar passade över bysten och inga byxor över magen. Jag började falla tillbaka in i gamla vanor och tittade på mig själv i spegeln och kände bara sorg över min kropp, ångest över maten och utebliven träning.

Synapserna kopplade inte så som jag föreställt mig att de skulle göra och jag grät en del samtidigt som jag försökte rådgöra med mig själv. Säga högt att “du är jättefin”, “du är vacker”. Ibland bara “du är, och det är okej” eller försöka påminna mig själv om den där “legitima anledningen” till att jag gick upp i vikt.

Men det hjälpte inte, ångesten tog över och den slutade egentligen inte fören viktuppgången planade ut. Nu har jag börjat se gravid ut, magen som växer och allt det andra har gått tillbaka till sitt ursprungstillstånd. OCH JAG KÄNNER MIG SÅ VACKER. Vilket jag verkligen önskat att jag kunnat göra oavsett. Det har verkligen varit ett wake up call för mig själv, jag har insett att jag inte kommit så långt som jag hade hoppats med att uppskatta min kropp för vad den är – en kropp. Inte något att bedömas för.

En vild tanke – föreställ er att inte behöva känna NÅGOT ALLS kring sin fantastiska kropp. Att bara låta den få vara. En kropp, som tillhör en själ. Inte en kropp som är ett existensberättigande, som bedöms på smal eller tjock.

Jag önskar att jag hade några kloka råd om allt det här, en lösning. Men det har jag inte. Men kanske känns det lite bättre att veta att ni inte är ensamma, ni andra som också känner såhär. Kanske kan vi nysta vidare i det tillsammans.

Jag är såklart hängiven till att fortsätta kämpa för att få upp diversifierade kroppar i reklam, film, serier och TV. Representation betyder jättemycket och jag är helt säker på att om jag hade blivit uppfostrad av samhället med samma tillåtande attityd till min vikt (och kropp som helhet) som merparten av alla pojkar och män har, då hade jag inte mått dåligt de första månaderna under min graviditet. Eller under merparten av mitt liv, när vågen visat några kilo mer än vad som anses vara attraktivt.

Vikt ska alltid vara en icke-fråga. En kropp har en plats i vårt samhälle oavsett hur den ser ut. Den är alltid av samma värde.

PS – Det här är alltid ett knepigt ämne och om ni tycker att jag har uttryckt mig klumpigt så ska ni veta att jag alltid skriver med goda intentioner så läs allting med sådana glasögon.