Först och främst – välkomna hit! Och andra och främst, tack Instagram för att ni envisas med teckenbegränsningar i era inlägg – om det inte vore för just det så hade den här bloggen antagligen inte kommit till. För vem behöver egentligen ännu en blogg?

Jo, uppenbarligen jag, och kanske ni. För det finns få saker som är så frustrerande som att försöka pressa in stora resonemang och tankar på 2200 tecken. Jag skriver ofta trippelt, fyrdubbelt så mycket text, som jag sedan behöver radera för att få plats med de starkaste retoriska poängerna. Något som tyvärr ofta resulterar i att nyanserna, lagren och “å ena sidan å andra sidan”-resonemangen får stryka på foten. Något som i sin tur bidrar till ett polariserande klimat där ett resonemang/en analys/ett inlägg antingen hyllas eller hatas. Vilket knappast är speciellt utmanande eller hälsosamt för oss som är ute efter att utveckla våra tankar om sakers tillstånd utan att få multipla hjärnblödningar på kuppen.

Hur som helst, välkommen till världen säger vi nu till den här bloggen, som får bli det digitala hem där jag och bara jag kan skriva hur mycket som helst om det jag vill, utan att Instagram (eller någon annan för den delen) censurerar bilder eller begränsar antalet tecken.

Så, vad har ni egentligen att se fram emot, ni som skuttar runt härinne? En himla massa. Jag kommer precis som tidigare fortsätta skriva om samhällsnormer och könsstereotyper, sexism, sexualisering av kvinnor, maktfördelning, skönhetsindustrin, reklam och media, exkludering, inkludering och hur ALLT detta är ett enda stort pussel som för det första måste RITAS OM för att sedan kunna LÄGGAS UT på nytt.

Och för er som inte riktigt har koll på mig – nästa inlägg handlar lite om vem jag är och varför jag gör det jag gör.

So long så länge och förhoppningsvis på återseende!